Stora-scenproduktioner använder ofta mekanisk utrustning - som scenhissar som ofta ses på konserter-för att förbättra den visuella effekten av föreställningen. Även om användningen av så stor-maskineri utan tvekan ger en känsla av storhet och storslagenhet till en show, kan de inneboende säkerhetsriskerna som är förknippade med den inte förbises. Naturligtvis, närhelst det är möjligt, bör faror elimineras eller risker minskas genom tillämpning av "iboende säkra" designprinciper.
Hur kan då riskerna med scenmaskineri minskas? Lösningar kan hittas i både den mekaniska konstruktionen och drifttekniken. Som exempel kan nämnas design av skyddsskydd för skjuvpunkter, specificering av stållinor med en säkerhetsfaktor som överstiger 10, eller design av växellådor med en livslängd på 400 timmar och en vridmomentkapacitet på två gånger den karakteristiska belastningen. Dessa metoder tjänar till att permanent eliminera faror eller avsevärt minska riskerna. Följaktligen, när man konstruerar en lyftanordning avsedd att lyfta en 500 kg last, skulle man teoretiskt kunna designa den för att hantera en kapacitet på 1000 kg för att mildra tidigare identifierade risker. Men av ekonomiska skäl använder designers sällan detta tillvägagångssätt. Vidare spelar tekniska begränsningar en roll: fundera till exempel på hur den strukturella utformningen av själva byggnaden skulle behöva ändras om varje riggläkt konstruerades för att klara en belastning på 1000 kg istället för de 500 kg som krävs.
Om naturligt säkra designmetoder inte är genomförbara - eller om de inte helt kan reducera riskerna till en acceptabel nivå - måste tekniska skyddsanordningar eller alternativa skyddslösningar införas för att ytterligare minska dessa risker. Vanligtvis handlar det om att införliva specifika säkerhetsfunktioner i styrsystemet. I vissa exempel från Waagner-Biro Luxembourg Stage Systems (hädanefter kallat "Waagner"), är en trycksensor installerad för att kontinuerligt övervaka lasten och verifiera säkerheten för utrustningens lyftoperationer. "Waagner" betecknar denna överbelastningsdetekteringsförmåga som en specifik säkerhetsfunktion. Den vanligaste säkerhetsfunktionen är gränslägesbrytaren, som kan stoppa utrustningens funktion både inom det normala färdområdet och under nödsituationer, vilket ger en användarvänlig- och pålitlig metod för att säkerställa övergripande säkerhet. Ingen av dessa lösningar kan dock helt eliminera faror; de minskar bara *sannolikheten* för att en farlig händelse inträffar, beroende på att den tekniska lösningen fungerar korrekt. Detta väcker en kritisk fråga: hur hög måste dessa säkerhetsfunktioners tillförlitlighet egentligen vara?
Om varken naturligt säkra konstruktionsåtgärder eller tekniska lösningar - eller ekonomiskt lönsamma alternativ - är tillgängliga för att minska riskerna, är det enda återstående alternativet att helt enkelt förse användare och operatörer av utrustningen med information om de *återstående riskerna* som finns kvar. Detta innebär vanligtvis att sätta upp varningsskyltar eller tillhandahålla detaljerade bruksanvisningar (som t.ex. föreskriver att utrustningen endast får användas av utbildad personal). Naturligtvis är denna metod för riskminskning den mest ömtåliga och bör endast användas när inga andra alternativ finns tillgängliga.