De tidigaste scenbakgrunderna bestod av målade duklandskap, typiskt föreställande arkitektur, landskap eller mytologiska scener. Under renässansen ledde tillämpningen av linjärt perspektiv till skapandet av målade bakgrunder som förmedlade en känsla av djup, vilket förstärkte scenens tre-dimensionella effekt.
På 1700-talet utvecklade scenografer - som de från familjen Bibiena - allt mer sofistikerade tekniker för perspektiv och chiaroscuro-effekter inom sina bakgrunder; särskilt inom opera och hovteater blev dessa bakgrunder ett centralt inslag i att skapa scener av storhet. Efter den industriella revolutionen på 1800-talet drev framsteg inom mekanisering och ljusteknik ytterligare fram användningen av bakgrunder, vilket etablerade dem som en standardkomponent i moderna scenkonstgenrer, inklusive scenspel, opera, balett och musikaler.